Ensammast i världen
Iblant känner jag mig just ensammast i världen. Jag har ingen att prata med då det känns som att jag har glidit ifrån alla vänner jag brukade ha runt omkring mig. När livet känns skit och jag inte vet vad jag ska ta mig till, då vet jag inte vart jag ska vända mig.
Allas liv bara rullar på framåt medans det känns som att jag bara står och tuggar på samma ställe. Jag är helt själv. Jag har ingen. Hade det inte varit för barnen hade ingen märkt om jag hade fått en hjärtinfarkt och dött, jag hade väl fått ligga bra länge innan någon hade märkt att jag saknades.
Mitt psyke är så skört att det krävs inte mycket för att jag ska tippa över känns det som. Ikväll var det att jag ramlade på en blöt fläck i hallen och gjorde illa knät. Det satte igång en uppsjö av känslor och tårarna kunde inte sluta rinna.
Men här sitter jag, ensammast i världen och har ingen jag känner jag kan prata med om hur jag verkligen känner. Hur det har gått fyra år och jag har insett att jag kommer få fortsätta att vara ensammen med barnen resten av livet. Det finns ingen som kan älska någon som inte ens är i närheten att älska sig själv. Jag avskyr den människa jag blivit och som jag själv har skapat. Jag klistrar på min fasad att allt är bra och fortsätter med vardagen i ninjafart som jag alltid gör. Men när kvällen kommer vill jag bara ge upp och skit i precis allting.
Jag vill inte längre vara stark, jag vill vara jag!