Ångesten
Jag har en oro i kroppen som senaste tiden har vuxit. Oron att det ska hända de som står mig närmast i familjen någonting. Pappa har slitit som ett djur sen i sommras med ett dubbelgaragebygge samtidigt som han har jobbat och gjort allting annat som hör en gård till.
Tanken att tänk om, han är ju tyvärr inte 20 längre och min oro växer ju mer stressad han är. Och kära mamma. Den klippa man alltid kan luta sig mot. Min ångest över att det ska hända henne nånting. Tänk om hon blir allvarligt sjuk, ja tänk om det värsta skulle hända.
För vi vet ju alla att ingen av oss är odödliga. Jag får ångest av dessa tankar. Jag vet inte vad jag skulle ta mig till om det skulle hända dom någonting. Man försöker att inte tänka så, självklart. Men när man vet hur lätt det är att tro att det händer inte oss, det händer andra. Jag vet hur det är att stå hjälplös mitt i sorgen av att förlora den som står en närmast.
Så tanken på att förlora dom som alltid har funnits där till 100% är outhärdlig.
Min egen ångest. Oron över om det händer mig någonting. Vad händer då? Jag kan ibland tänka att om jag dör av någon konstig anledning i sömnen, hur länge dröjer det innan någon börjar sakna en och hur länge skulle barnen få vara själva.
Det är en skräck som jag inte kan skaka av mig. Om något händer mig, kommer Melvin minnas sin mamma? Matteus är ganska stor men Melvin har inte samma minne. Melvin kommer enbart ihåg den gula pappan, han som var på sjukhus hela tiden. Han ser inte pappa på de bilder som är innan Micke blev sjuk, han ser pappa som den Micke som var sjuk och inte såg ut som den Micke jag vill minnas.
Jag vet inte vad jag ska göra åt denna ångest jag har. Jag tror inte det hjälper att prata om det. Jag tror jag skulle behöva en realistisk plan. En plan för vad som sker om det värsta händer.